Regivision

​

Vad händer om du bestämmer dig för att fördjupa en relation och verkligen lära känna den människa som står dig närmast. I det här fallet min egen mamma.

Hur nära kan du komma? Jag reste iväg med min mamma, bokade in en helg då vi skulle prata ut om allt det som vi inte närmat oss tidigare. Våra erfarenheter av destruktiva tonår, de sorger och sår som vi aldrig riktigt bearbetat. Platsen var vacker och stilla. Det fanns tid. Det var bara vi. Men ingenting blev sagt. I stället blev det en arbetsresa då vi distanserade oss från varandra och flydde in i konsten.

När jag kom hem från resan funderade jag över varför det var så svårt att gå in i det mörka och hur olika vi minns saker. Min mamma ville att hennes döttrar inte skulle drabbas av samma sjukdom som hon. Men ändå upprepade jag samma mönster och våra erfarenheter är skrämmande lika.

Jag ville inte konfrontera henne. Inte skuldbelägga.  Det finns inga trauman eller konflikter mellan oss. Men en tystnad, det som inte bearbetats. Det är lätt att gömma sig bakom en fasad, en bild utåt av att vara ”lyckad” men inuti helt söndertrasad. Den duktiga flickan som gör allt för att upprätthålla bilden, som bär på en dödslängtan och ett starkt självförakt. Förr eller senare kommer saker upp till ytan.  Jag bestämde jag mig för att göra en film, för att genom kamerans hjälp försöka närma mig henne och de teman jag vill utforska. Jag visste att det finns mycket stoff, berättelser i hennes liv som skulle kunna fungera som underlag för en film. Karin använder sig av mig och mina systrar som symboler eller verktyg i sin konst.

Nu vänder jag kameran mot henne. I ett försök att ge ett språk till erfarenheter och minnen som vi tidigare inte närmat oss. Jag har ett personligt förhållningssätt i mitt filmande, oavsett om det handlar om den egna familjen eller, som i min förra film Hemland, om en kvinna från Damaskus som flytt kriget i Syrien. Jag tror på att ju djupare du vågar gå och ju mer personlig och ärlig, desto större chans att du ska kunna nå andra. För vi är i grunden så lika och bär på samma längtan, att bli älskade för de vi är.