Om View From a Window

Text Sara Broos 

​

​

Gunvor Nelson ringer mig. Det är början av år 2020 och pandemi. Hon fyller snart 90, kan inte resa från Kristinehamn i Värmland till Stockholm där hon har en övernattningslägenhet.

Hon har börjat filma ut genom sitt fönster från andra våningen på Kronobergsgatan, men inte hunnit så långt. Hon undrar om vi kan slutföra filmen tillsammans. Det blir hennes sista säger hon. Vi bor båda i Värmland, dit vi återvänt efter många år på andra platser och har mötts hastigt vid olika tillfällen ända sen jag var barn. Som tjugoåring när jag gjorde mina första försök till filmer var Gunvor en stor förebild, inte minst för hennes egensinnighet och fria förhållningssätt till konsten, hennes integritet och känsla för detaljer, rytm och stämningar.  Hon såg en av de första filmerna jag gjorde och berättade att hon tyckte om den. Jag var så full av tvivel på mig själv och ibland kan det ha en avgörande betydelse att bli sedd precis i rätt ögonblick. Gunvor påminde mig om vikten av att gå sin egen väg, att det inte finns några formula att följa, att varje film har sin egen form.

 

Hon ger mig nycklarna till sin lägenhet i Stockholm och förtroendet att vistas där och använda hennes kamera. Hon ger mig ramarna, bokstavligen; ett fönster, en utsikt över en park. Arbetsrummet med ett gammalt klippbord, mängder av filmrullar, 35 mm, 16 mm, böcker, konst på väggarna.

Jag tycker om att stå där i fönstret och se ut över bergsparken med slingrande gångvägar, en förskola, en begravningsplats, två parkbänkar, en pissoar, en parklek, stora vackra träd. Doften i hennes lägenhet, stämningen. Jag lär känna hennes lilla utsnitt av världen, människorna som rör sig där. Ser hur träden tappar sina löv, hur snön faller och hur växtligheten åter tar fart efter vinterns dvala. Hur människorna rör sig i olika tempo beroende av årstid och temperatur. Alla på väg nånstans. Passerar varandra ett kort ögonblick i en slumpmässig koreografi. Barn som åker pulka, människor som går ut med sina hundar, soporna som töms, vägen som lagas, mat som levereras, postbilen som passerar samma tid. Jag står i timmar, ibland mitt i natten eller tidig morgon. Med en enda begränsad yta. Ögonblick av liv som pågår i ett konstant flöde. Cykliskt. Tidens gång. Människorna som rör sig uppför och nedför berget som i en koreografi. Och ibland är parken helt tom.

 

Vi ses flera gånger i hennes hem i Kristinehamn. Jag sover över på bäddsoffan i den stora ateljén i källaren. Vi äter avokado, dricker frystorkat pulverkaffe och går igenom allt råmaterial tillsammans. Går promenader och pratar om våra familjer, kärlek, relationer och Gunvor berättar om sin barndom och uppväxt. Hon berättar om sitt liv, frågar mycket om mitt. Vi kommer under arbetet att bli nära vänner och jag lär känna nya sidor hos henne, lager på lager. Gunvor visar sig vara en av de roligaste och mest genuint nyfikna människor jag träffat. Och trots att kroppen ibland är svag eller gör ont så är hennes röst alltid klar och vaken. Jag ser in i hennes ansikte. Så öppet och transparent. Ser tidlöshet. Ett ansikte som rymmer alla åldrar. Hon kan inte förställa sig, inte dölja vad hon känner eller tänker. Vi pratar om smak, musik vi tycker om, det som rymmer både skönhet och svärta, hon berättar om olika nyanser av färgen blå som hon uppskattar.

 

Hon föreslår att vi klipper två årstider var. Hon vill ha vinter och vår, jag får sommar och höst. Det ska kännas som att det är någon därinne i lägenheten, en konstnär som arbetar och är upptagen av sin konst medan livet utanför fönstret pågår. Någon som lyssnar på musik ibland. Vi ser på människorna i parken med kärlek, lägger märke till nya detaljer varje gång vi går igenom materialet. Ett utsnitt av världen – ett mikrokosmos. Jag har lånat ut mina ögon till Gunvor säger hon. Jag var där när hon inte kunde. Jag tänker att allting börjar i vårt eget förhållningssätt och perspektiv, hur vi ser eller inte ser på människor omkring oss. Det personliga är politiskt.

​

Sara Broos

​

​

​

​

On View From a Window

Text Sara Broos 

 

Gunvor Nelson calls me. This is early in 2020, during the pandemic. She will soon be 90, can't travel from Kristinehamn in Värmland to Stockholm, where she has an apartment.

She has started filming from her window on the third floor on Kronobergsgatan, but hasn't got that far. She asks if we could finish the film together. It will be her last, she says.

We both live in Värmland, having returned there after many years in other places, and have met briefly on various occasions ever since I was a child. At twenty, when I made my first attempts at filmmaking, Gunvor was already my role model, not least for her singularity and free approach to art, her sense of detail, rhythm and moods. She had seen a short film by me and told me she liked it. I was so full of self doubt and sometimes it can be pivotal that someone sees you at exactly the right moment. Gunvor reminded me of the importance of following your own path, that there is no formula, that every film has its own form.

 

Gunvor gives me the keys to her flat in Stockholm, and trusts me with staying there and using her camera.  She sets the frame, literally a window. A view. Of a park. The study, with its old cutting table, masses of film reels, 35 mm, 16 mm, books, art on the walls. I like standing at that window looking out at the rocky park with winding paths, a nursery school, a graveyard, two park benches, a urinal, a children´s playground, tall beautiful trees.

The sweet scent in her flat, the atmosphere. I get to know her little corner of the world, the people there. Seeing how the trees lose their leaves, how the snow falls, and how the vegetation starts budding after the winter sleep. How people move at different speeds depending on the season and temperature. Everyone is going somewhere. Their lives intersect for a few short seconds in a random choreography. Kids sledding, folks walking their dogs, garbage cans being emptied, roadworks, food deliveries, the postman passing the same time every day. I stand for hours, sometimes in the middle of the night or early morning. With only one limited space. Moments of life going on in a constant flow. Cyclically. Time passing. People moving up and down the rocks as if choreographed. And sometimes the park is completely empty.

 

We meet several times in her home in Kristinehamn, me sleeping on the couch in the big studio in the basement. We eat avocado, drink freeze dried powdered coffee and view the material together. We go for walks and discuss family, love, relationships and Gunvor share  memories from her childhood. She tells me about her life, asks a lot about mine. Working together turns us into close friends and I discover new sides to her, layer upon layer. Gunvor proves to be one of the funniest and most genuinely inquisitive people I've ever met. And though her body is sometimes weak or hurting, her voice is always distinct and alert. I look into her face. So open and transparent. Seeing timelessness. A face that holds all ages. She is incapable of artifice, cannot hide what she feels or thinks. We discuss taste, music we like, that which holds both beauty and darkness, she tells me about the shades of blue that she appreciates.

 

Gunvor suggests we edit two seasons each. She wants winter and spring, I get summer and autumn. It should feel like there's someone in the flat listening to music sometimes, an artist at work, busy with art while life goes on outside the window. We regard the people in the park with love, noticing new details every time we review the material. A small part of the world, a microcosm. I have lent my eyes to Gunvor, she says. I was there when she couldn't be. I think everything starts in our own approach, how we see or don't see the people around us. The personal is political.

 

Sara Broos

 

 

 

​